Ishockey: Nu är det ett tag sedan som man kunde höra något oljud från det sovjetiska ishockeylandslaget.
Sovjets landslagscenter och landslagskapten Igor Larinov ingår i den s k superfemman i det sovjetiska hockeylandslaget. För en tid sedan tog han som bekant ton mot den sovjetiska idrottsvärlden och dess förtryck. Han har framförallt gått hårt åt mot landslagstränaren Viktor Tichonov, och har även fått många i laget med sig mot tränaren och dennes dikatorsfasoner och personförföljelser.
Den stora frågan är nu hur mycket av det sovjetiska landslagets hockeyarmé och dess hockeyspel som har blivit skadat, och om dom över hvuud taget kommer att vara lika oslagbara nu när hockey-VM går av stapeln i Globen i Stockholm.
I ett öppet brev berättar Larionov om tvångstförflyttning, hot och tvångsmetoder som ”vardagsmat” i den sovjetiska idrottsvärlden på elitnivå.
Larionovs öppna brev till Viktor Vasiljevitj:
”Bäste Viktor Vasiljevitj
Ni, kamrat överste, har förvandlat spelarmötena till en fars. Ni har maktens alla trådar i er hand, vare sig det gäller spelarnas framtid, deras familjers välfärd eller andra förmåner. Ingen vågar säga emot Er.
Jag själv trivdes bra i Chimik, men jag blixtinkallades till armén, fick officersgrad och beordrades därmed till CSKA. En annan spelare, Alexander Mogilnyj, fick inte följa med på en ’köpturné’ till Japan därför att han inte ville bli officer i armén.
Ingen är oersättlig
10 månader om året är vi samlade, under 40 dagar har vi möjligtvis chansen att idka familjeliv – i övrigt bär det av till träningsbasen i Archangelskoje där vi prepareras för våra hockeyuppdrag. När vi längtar efter våra familjer och anhöriga är vår enda chans att lyfta telefonluren och umgås på det sättet…
De som inte uppfyller Era krav, överste, kan dra åt skogen. Ingen är oersättlig, så tycks ni resonera. Det finns ju alltid spelare som drömmer om att få komma till landslaget. Det är enklare att styra en grupp medelmåttiga spelare och forma dem till en fungerande enhet. Detta tillvägagångssätt kan nog förklara varför högklassiga spelare som Tretjak, Babinov, Gimajev, Zjluktov, Drozetskij och Zubkov alla slutade när de var i sina bästa år.
Ert sätt att offentligt skälla ut vuxna spelare inför lagkamraterna är inget annat än ren förolämpning. Detta leder till att spelarna i fortsättningen gör allt för att behaga sin tränare och slutar att agera kreativt. Han glömmer bort sin egenart som spelare och frånhänder sig ansvaret speciellt i matchavgörande moment. Bland ’höjdarna’ i Statliga sportkommitén bryr sig ingen om den mentala träningen av spelarna och Viktor Tichonov anses som bra så länge han uppvisar framgångsrika resultat med sina lag.
Personkult från svunna tider
Det pris som vi spelare får betala för varje medalj i OS, VM eller EM, segrar i Kanada Cup eller Sper Series, intresserar inte ledningen. Huvudsaken är att ’fysiken’ är i ordning. Om den inte är det, då finns det alltid hjälpmedel.
Minns hur ni beordrade mig att ta biostimulatorer innan VM i Helsingfors. Men jag och flera av mina lagkamrater vägrade att ta sprutor med placenta och glukos.
Ni, kamrat överste, har i CSKA och landslaget, skapat något som påminner om en personkult från svunna tider. Det är en tyst och smygande personkult, utan blodsutgjutelse, där den ’kollektivistiska’ andan tjänar som täckmantel för en total underkastelse av Tränarens idéer.
Svenska laget var dödfött!
Ni straffar kollektivt hela laget om en enda spelare kommer för sent. På det viset överlåter ni åt spelarna i kollektivet att ta hand om syndarna, de egna lagkompisarna.
Er förmåga att tänka strategiskt tycks vara begränsad. Minns bara VM i Wien, där ni sa på förhand att det svenska laget var dödfött!
Jag, som individ, kunde däremot se hur svenskarna fick umgås med sina fruar och flickvänner under turneringen, hur de betedde sig som vanliga människor. Men vi – vi skulle visa vårt inåtvända sovjetiska kollektiva systems överlägsenhet. Resultatet blev bara att svenskarna tog guldet från oss! Ni, kamrat överste, älskar att peka ut syndabockar. Efter förluster plockar ni fram videoinspelningar från matchen och låter spelarna se de avgörande momenten gång på gång.
Ansvarskänsla
Ni ägnar er också åt ren personförföljelse. Då jag i en tidningsintervju i Kanada uttryckte min personliga åsikter och var för ett spelarutbyte mellan våra länder, då straffades jag genom att inte få följa med på landslagets resor till väst under drygt ett års tid. Jag kallades också till arméns politiska byrå där jag på falska grunder anklagades för bland annat spekulationer med videobandspelare.
Har Ni, Viktor Vasiljevitj, aldrig kommit på tanken att besvara frågan vad som egentligen ligger bakom våra segrar? Ingen kommer att betvivla Era stora insatser för den sovjetiska sporten. Men handen på hjärtat – är det inte så att CSKA-spelarnas ansvarskänsla och patriotism har fällt avgörande även då det sett som mörkast ut? Vi segrar därför att vi inte vill förlora den prestige vi skaffat oss i ishockeyvärlden och som vi knutit våra livsöden till.