KÅSERIET skrivet av AI-tjänsten på www.google.com utifrån temat FALSKA ANNONSER HOS META
Har du någonsin försökt få tag på en människa på Meta? Det är som att försöka boka bord på en restaurang som inte finns, i en stad som bara existerar i en dröm. Men om du däremot råkar lägga upp en bild på en gammal staty som saknar kläder, då jävlar! Då vaknar den digitala moralpolisen snabbare än en kofot i ett skyltfönster. Poff, så är du portad från gemenskapen.
Men när det kommer till annonser som lovar att du kan bli miljonär på sju minuter genom att investera i ”el-bananer”, eller att en känd programledare har dött (fast han precis lagt upp en bild på sin frukost), då drabbas Meta av en plötslig och mycket bekväm trötthet. Det är som om Mark Zuckerbergs algoritmer får grå starr så fort någon viftar med ett kreditkort.
”Vi tar säkerhet på största allvar”, piper det från huvudkontoret i Kalifornien, samtidigt som en AI-genererad bild av en gråtande kändis lurar din gamla moster på pensionspengarna. Man kan nästan se hur logiken ser ut i de digitala korridorerna: Är det en lögn? Ja. Skadar det någon? Definitivt. Har de betalat för att visa den? Japp! Okej, då kör vi – rulla ut röda mattan för bedrägeriet!
Det är en märklig affärsmodell, det här med att sälja förtroende mot faktura. Meta fungerar som en hyresvärd som hyr ut lägenheter till skojare, ser dem stjäla hyresgästernas skor i trappuppgången, och sedan rycker på axlarna och säger: ”Tyvärr, vi har inte resurser att kontrollera om våra hyresgäster faktiskt är internationella juveltjuvar. Men titta, här är en gullig video på en katt!”
Man undrar ju var gränsen går. Skulle man kunna köpa en annons som påstår att månen är gjord av brieost och att vi alla måste börja bära foliehatt på tisdagar? Sannolikt, så länge man betalar i tid. För i Metas värld är en falsk annons inte ett problem, det är en ”interaktion”. Och interaktioner är som syre för en plattform som lever på att vi bråkar, klickar och blir upprörda.
Att försöka anmäla dessa annonser är dessutom en sport i sig. Man klickar på ”Rapportera”, väljer ”Bedrägeri”, och får tre veckor senare ett automatiskt svar som glatt meddelar: ”Vi har granskat annonsen och den bryter inte mot våra gemenskapsregler.” Man får lust att fråga om deras gemenskapsregler skrevs av en grupp välvilliga ficktjuvar under en särskilt vild julfest.
Men vi fortsätter scrolla. Vi ser lögnerna swisha förbi mellan bilder på grannens renovering och klipp på folk som trillar. För i den digitala djungeln är sanningen gratis, men lögnen har en marknadsbudget. Och så länge kassan klirrar, verkar Meta tycka att det är helt okej att vi alla går vilse i deras annonserade dimma.